S/Y Isa

Efter två nätter på svaj utanför Saint Michaels gick vi tisdagen den 11 juli ut hela vägen ur Miles River, styrde söderut, rundade Popular Island (vi tyckte inte att det var ett passande namn för vi såg inte en enda människa där) och sedan in i nästa flod, Tred Avon River där vi ankrade utanför det lilla samhället Oxford. Denna småstad eller kanske mera en by var (som alla andra orter i Chesapeake) fokuserad på segling, båtåkande och krabbfiske. Långt innan gryningen nästa morgon gav sig krabbfiskebåtarna ut och de kom inte tillbaka förrän på eftermiddagen. Det är de så kallade ”Blue Crabs” som är den eftertraktade fångsten. Själva byn var inte så märkvärdig men den hade flera restauranger, ett par hotell, en liten livsmedelsbutik och några andra affärer med kläder, inredning, etc.

Andra natten kostade vi på oss att ligga i den lilla men välskötta och snygga marinan i Town Creek. Djupet var nätt och jämt tillräckligt för Isa men det gick bra. I avgiften ingick fri tillgång till pool, luftkonditionerat sällskapsrum med sköna sittgrupper, wifi samt jättefina dusch- och tvättfaciliteter. Eftersom temperaturen nu hade krupit en bra bit över trettio grader så var detta inte så dumt. Trots värmen promenerade vi till andra änden av byn där vi hittade en restaurang som vette ut mot havet. Här åt vi fantastiskt goda krabburgare med cole slaw och potatissallad.

På samma restaurang satt ett sällskap med damer i övre medelåldern. De hade alla dekorerat sig med någon hatt eller annan hårprydnad i rött och var mycket tjusiga. De skrattade och pratade högljutt och verkade ha väldigt trevligt. När de fick höra att vi var från Sverige berättade de att veckan därpå skulle de göra en rundresa i Skandinavien på tre veckor. Vi önskade dem en trevlig resa.

Mats hade fått det lilla båtvarvet i Oxford, Brewer Oxford Boat Yard, rekommenderat av Rives Potts, maken respektive fadern till Nancy och Landon som vi ätit middag hos ett par veckor tidigare. Han gick och pratade med dem och bestämde sedan att vi skall ta upp Isa här om ett par veckor för att rengöra botten och måla ny bottenfärg. Det syns på vår hastighet att vi verkligen behöver detta.

På torsdagen den 13 juli lämnade vi lilla Oxford och gick tillbaka till Annapolis. Vi skulle äntligen få våra nya batterier till båten som vi väntat på i flera veckor. På fredagsmorgonen bad vi om att få passera den öppningsbara bron in till de inre delarna av Spa Creek och fick en plats i South Annapolis Yacht Center på Eastport-sidan av Spa Creek. Platsen var bra med gott djup men marinan hade inte mycket att erbjuda trots att det kostade oss 1300 kr att ligga en natt. En liten trång toalett med dusch samt en tvättmaskin var allt. Toaletten fick Mats att utbrista: Det här är ju som Mollösund på 70-talet! Nå, vi hade inte mycket till val för vi var ju tvungna att få ombord alla tunga batterier.

Mats ägnade förmiddagen åt att demontera de gamla batterierna och bära ut dem medan Marianne och Marie gick på upptäcksfärd i Eastport. Vi hittade en grönsaksmarknad nära samt några restauranger som såg trevliga ut. Ett par kilometer iväg låg även en jättestor matvarubutik med det passande namnet Giant. Den hade allt vi kunde önska, gott bröd (faktiskt det svåraste att hitta här i staterna), fin fisk och fint kött.

Tillbaka vid båten vid tolvtiden hjälpte Marie till med att bära batterier och hugga ut plats för de nya. Trots att de var av samma märke och modell som de gamla så var de förargligt nog 2 mm längre än de gamla så vi blev tvungna att med stämjärn hugga bort trä för att de skulle stå stabilt. Allt detta arbete tog precis hela dagen och till råga på allt var det en av de varmaste vi upplevt sedan vi lämnade Sverige. Ett sådant slit! Varje batteri väger närmare tjugo kilo och vi skulle ut med fjorton och in med fjorton nya. De första bar vi ner för lejdaren men sedan kom vi på att vi kunde fira ner dem med rep genom luckan i akterruffen så att de kom på rätt plats direkt. Detta sparade åtminstone lite av våra arma ryggar. Marianne bistod på bästa sätt med att förse oss med färsk frukt och vatten och serva med allt möjligt.

Mats jobbade som besatt med att ansluta de nya innan mörkret föll och vi kunde äntligen få igång elektriciteten ombord vid halv åtta på kvällen. Ingenting fungerade utan, inte lampor, inte kylskåp och inte vattenpumpen för färskvatten. Faktiskt inte ens gasolspisen eftersom säkerhetsventilen som styr gasflödet fram till spisen går på tolvvoltskretsen.

Klockan halv nio hade vi i alla fall fått duscha av oss och stapplade trötta till en närbelägen restaurang, Eastport Kitchen, där vi alla tre åt en välförtjänt måltid. Vi hade hoppats på ett bord på Vin909 som var känd som en av de bästa krogarna i hela regionen men där var tyvärr fullt. Eastport Kitchen var bra det med så vi fick ändå god mat.

Vi sov som stenar den natten efter allt fysiskt arbete. Nästa förmiddag jobbade Mats vidare med att ansluta alla slangar som förser batterierna med avjonat vatten. Så småningom var jobbet äntligen klart och vi kunde sent på eftermiddagen åter tuffa ut till bojarna längre ut.

När vi hade fått i jollen så hörde vi någon som ropade på oss: Isa, Isa! Vi tittade upp och såg en man på båten bredvid som vinkade glatt. Han presenterade sig som Chase Anderson och hade en ny och fin HR43a av senaste snitt. Och vad mera var, han hade just återkommit från några veckors segling på svenska västkusten i ett sällskap med amerikaner. Jaha, sa vi, med Stefan, John och Maria Holmgren då? Jaa, svarade mannen förvånat. Världen är bra liten ibland. Vi visste att våra vänner familjen Holmgren hade stått som värdar för denna eskader men att vi skulle träffa en deltagare här var oväntat.

Våra schweiziska vänner på Richard Parker kom nästan samtidigt som vi tillbaka från sin utfärd till Saint Michaels. Vera och Dominique bjöd in oss till Richard Parker efter middagen på ”sista natten med gänget”. Nästa morgon skulle de lämna Chesapeake och segla mot New York och vi vet inte om vi någonsin kommer att ses igen. Sorgligt men så är långseglarlivet. Man träffar nytt folk hela tiden och om man trivs tillsammans umgås man en massa så länge man har samma rutt. Sedan skiljs vägarna och många ser man aldrig mer.