S/Y Isa

Vi fick härlig skjuts norrut med hjälp av Golfströmmen. Tidvis över tre knop. Det behövdes för efter femton timmar dog vinden ut och vi tvingades köra motor. Då hade vi ändå uthärdat väldigt svaga vindar i fem timmar som gav fart genom vatten på tre knop. När vi kör motor så kör vi på ekonomifart för att minimera bränsleförbrukningen. Vi ligger ofta på fem eller möjligen fem och en halv knop men med strömmen hamnade vi på över åtta knop. Ursprungsplanen var att gå in i Miami som ”Port of entry” d.v.s. första hamn i ett nytt land. Eftersom vi gick mycket snabbare än beräknat passerade vi Miami mitt i natten vår andra natt och vi ville ogärna komma in i mörker så vi fortsatte norrut. Vi såg dock Miamis sky-line lysa vid horisonten och den såg mäktig ut.

Det passade tidsmässigt att angöra Palm Beach genom Worth Inlet. Vi styrde in genom den breda och väl utprickade öppningen klockan nio på morgonen söndagen den 28 maj. Palm Beach hade inte en lika imponerande siluett som Miami men bjöd ändå på en räcka med höga hus. Vi siktade först på en marina, Riviera Beach Marina, alldeles väster om Peanut Island nära inloppet och ropade upp dem på VHF:n men fick inget svar. Vi gick dit ändå och lade till vid deras bränslebrygga. En kille kom ut och vi kunde fylla diesel. Mats gick och pratade med marinan men det visade sig att Isa är för djupgående för deras hamn. De tipsade i stället om en marina en liten bit söderut utmed Intra Coastal Waterway (ICW, mer om denna senare) som heter Rybovich Marina. Vi gick dit och ropade på dem på VHF-kanal 65 och fick till sist svar att vi kunde få en plats, åtminstone en natt. Rybovich visade sig vara en marina i huvudsak för superyachts, d.v.s. jättebåtar på över 35 meter. Isa såg ut som en liten jolle i sammanhanget. Först blev vi anvisade en plats på utsidan av deras ponton men där var så stökigt på grund av den helt hysteriska båttrafiken precis utanför i leden. Vi hade nämligen lyckats pricka in en av USAs få långhelger, Memorial Day som inföll dagen efter, så alla vattenleder var helt nerlusade med motorbåtar i alla storlekar och de for fram som getingar och skapade svall oavbrutet. Så småningom lyckades vi övertyga killen som var i tjänst att fixa så vi kom innanför istället, vilket var mycket bättre.

Nästa sak att ta tag i var inklarering. Det fina med marinan var att det ingick en gratis transportservice som alla fick utnyttja. Vi gick bara upp till säkerhetsvakten vid grinden och talade om vart vi ville åka så kom det en minibuss och plockade upp oss. Chauffören var en trevlig kvinna som körde oss till den kommersiella hamnen så att vi skulle kunna klarera in där. Den visade sig dock vara stängd för att det var söndag. Då föreslog vår chaufför att vi skulle åka till flygplatsen istället för de borde ha öppet trodde hon. Sagt och gjort, tillbaka till marinan och sedan några kilometer åt andra hållet. Flygplatsen hade två avdelningar, en för den vanliga passagerartrafiken och en för alla privatplan. Det var till den sista vi åkte. På plattan stod privatjetplanen på rad. Vi fick veta att Donald Trump hade ett hus bara ett par kilometer här ifrån och flög hit i Airforce 1 varannan helg. Då blev det kaos med alla säkerhetspådrag berättade vår chaufför. Tack och lov var han inte här just denna helg.

Vi stegade fram till en lucka i väggen och ringde på och en man dök upp innanför. Han frågade om hade ringt vilket vi inte hade. Det skulle vi tydligen ha gjort så fort vi lagt till vid bryggan. De har jättekonstiga regler om hur man skall gå tillväga när man kommer till USA och vi hade missat detta med telefonsamtalet. Nu fick vi ringa när vi stod vid luckan istället. Vi hade dess utom svårt att få våra telefoner att fungera. Mats försökte först med vårt WorldSIM-kort men blev nedkopplad flera gånger. Då försökte Marie med sitt svenska SIM-kort vilket som tur var gick igenom. Vi fick uppge vilka vi var ombord, våra passnummer och båtens namn samt nummer på ”Cruising Permit” som de utfärdat på Puerto Rico. Till sist fick ett kontrollnummer tillbaka som vi gav till tjänstemannen innanför luckan. Med detta nummer kunde han verkställa vår klarering. Han tittade noga på våra B1/B2-visa och på våra pass och frågade en massa. Han frågade särskilt om vi hade ett hem kvar i Sverige och om någon bodde där just nu. Vi svarade sanningsenligt att vi hade en lägenhet och att vår dotter bodde där. Då såg han lugnad ut. Det verkade som om de var rädda att vi skulle vilja slå oss ner i USA för gott. Några sådana planer har vi verkligen inte!

Vi hörde senare från Vera och Dominique på den schweiziska båten Richard Parker att det hade haft en mycket värre procedur i Miami, dit de hade gått. Tjänstemännen i Miami, liksom i Key West och Fort Lauderdale gillar tydligen inte att båtar seglar till Kuba så Vera och Dominique hade blivit nekade att få ett ”Cruising Permit” och måste därför betala extra och genomgå full klarering i varje amerikansk hamn. Alternativt kunde de segla till Bahamas och sedan tillbaka till USA och på nytt söka ett ”Cruising Permit”. De valde det senare alternativet, vilket kommer att kosta dem cirka tre tusen kronor för det är avgiften för att gå in på Bahamas. Stackars dem! Vilken tur vi hade som seglade förbi Miami och Fort Lauderdale. Det blev vår smala lycka. Det hade inte hjälpt oss att vi redan hade ett ”Cruising Permit” för vi hörde från andra seglare att tjänstemännen helt godtyckligt kunde dra in detta.

För att summera inklareringen i USA när man kommer med egen båt så gäller detta:

1.       Svenska medborgare och medborgare i de flesta andra länder måste ha ett B1/B2 visum. Det räcker inte med ett ESTA! Detta visum söks bäst i på USAs ambassad i hemlandet innan du seglar iväg, d.v.s. i Stockholm för vår del.

2.       Om du kommer från Kuba, gå inte till Key West, Miami eller Fort Lauderdale. Gå så långt norrut ni kan innan inklarering.

3.       Ring omedelbart till Customs and Border Protection (CBP) så snart du har lagt till. Telefonnummer som gäller i Florida är +1 800 432 1216. Myndigheterna vill att man ligger vid en kaj, inte på svaj. Detta för att de enkelt skall kunna komma ombord för inspektion om de så önskar. Detta sker dock inte alltid.

4.       Hela besättningen, inte bara kaptenen, måste sedan genast ta sig till ett öppet kontor för immigration och tull. Kan vara svårt att hitta ett öppet kontor en helgdag. Anländ helst en vardag. Där skall man visa upp pass med giltiga visa för samtliga i besättningen, skeppspapper samt cruising permit om man redan har ett sådant.

Som om inte detta räckte måste man också ringa och rapportera varje gång man byter tullregion i USA. Vi har verkligen försökt att hitta någon web-sida som tydligt visar vilka tullregioner som finns och gällande telefonnummer till dessa men har hittills inte hittat denna information. Vi har sett uppgifter på att man till och med förväntas rapportera även löjligt korta förflyttningar t.ex. byte av plats i en och samma marina men det är oklart huruvida detta gäller eller inte. Det verkar dess utom vara så att tolkningen av lagstiftningen skiljer sig åt från delstat till delstat, ja från tjänsteman till tjänsteman. Om man bryter mot reglerna kan man bli dömd att betala dryga böter, upp till fem tusen dollar. Suck… De amerikanska myndigheterna gör det inte lätt för oss långseglare.

Nåväl, vi hade klarat av första nålsögat med att klarera in och åkte vidare med vår trevliga chaufför intill ett slags centrum som kallades City Place. Det var ett uppbyggt stadscentrum med butiker och restauranger. Vi blev avsläppta vid en stor matbutik som hette Publix. Vilken kontrast mot de tomma butikerna på Kuba! Här fanns allt vi kunde önska oss (nästan i alla fall) och vi handlade en massa god mat. Sedan ringde vi marinans transportservice igen och blev upphämtade av den svarta minibussen. En sådan förnämlig service! Efter att ha stuvat in maten åkte vi till ett restaurangområde bara några minuter från marinan och åt middag på en thai-restaurang. Vi promenerade tillbaka till Rybovich Marina genom lugna villakvarter efter middagen. Det tog kanske tjugo minuter att gå. Sedan blev det kojen för vår del för vi var ganska trötta av ett par nätters segling och många nya intryck.

När vi nästa morgon den 29 maj som alltså var en helgdag här i USA satt och njöt av vår frukost i sittbrunnen kom en man gående på bryggan och hälsade på oss och presenterade sig som Richard Dixon. Han var anställd skeppare på en av segel-yachterna i hamnen, Lady K, och frågade om vi kunde tänka oss att mot betalning vara med och transportsegla Lady K till Bermuda. Vi blev helt förbluffade av denna oväntade fråga och bad att få återkomma. Mats blev eld och lågor och tyckte att detta lät jättekul. Marie kände sig mer avvaktande men sa efter viss tvekan ja och vi gick över till Lady K. Hon visade sig vara en 80 fots ketch-riggad skönhet med ljusblått skrov. Ombord fanns förutom Richard hans partner Steffi. De två var permanentanställda av ägaren och hade jobbat på Lady K i fem år. De skulle som sagt segla henne till Bermuda om några dagar för att ägaren ville vara där under America’s Cup. Richard beräknade seglingen till fyra-fem dygn och de ville gärna vara fler än två under överseglingen. Deras ordinarie besättningsfolk som de brukade utnyttja hade inte möjlighet denna gång så då hade de kommit på att fråga oss! Vi skulle få bra betalt, fri kost under hela resan samt flygbiljett tillbaka till Palm Beach betald. Tja, varför inte ändå… Det vore ju kul att segla en 80-fotare. Det hade vi inte gjort förut.

Så blev det bestämt. Vi avtalade med marinan att Isa kunde ligga där under vår frånvaro och lönen vi skulle få skulle mer än väl täcka kostnaden för Isa i hamnen.

Resten av dagen ägnades åt diverse pyssel med båten.

Tisdagen den 30 maj var det äntligen vardag och vi for iväg med marinans transport till ett stort köpcentrum för att försöka få tag i amerikanska SIM-kort till våra telefoner. Detta visade sig bli svårare än beräknat för de flesta operatörerna sålde inte förbetalda kort med möjlighet till hot-spot-delning. Efter många försök och en hel del promenerande mellan olika köpcentra (varmt!) kom vi till sist till operatören T-mobile och de hade vad vi sökte.

När detta var löst tog vi oss till City Place igen och köpte lite småsaker samt färskt bröd och frukt. Tillbaka i marinan fick vi skynda oss att duscha och göra oss i ordning för kvällen. Richard och Steffi hade inviterat oss till en drink samt middag i marinans restaurang på kvällen. Där var redan mycket folk, så gott som samtliga var anställda på de olika jättebåtarna. Många var unga så vi drog helt klart upp medelåldern en del.

Richard och Steffi var väldigt trevliga och vi kände efter en stund att vi nog skulle fungera bra ihop som besättning. Richard hade dubbelt medborgarskap i Storbritannien och i Nya Zealand men hade bott mest i det senare landet. Steffi var från Tyskland men hade också levt många år i Nya Zealand.

Vi åt jättegod mat och hade hur trevligt som helst. Richard och Steffi kände förstås många av de andra professionella yacht-människorna och presenterade oss för en del.

Rybovich Marina har otroligt fina faciliteter för alla som ligger i marinan. Där fanns utomhuspool med sköna solmöbler runt, restaurang, bar, stort sällskapsrum samt stort välutrustat gym med tillhörande duschutrymmen (båda luftkonditionerade), fritt wifi, m.m. Man förstod att besättningarna trivdes här.

Nästa dag gjorde vi en tur ut på havet med Lady K för att se hur hon fungerade. Vi fick testa att sätta segel och titta på instrument och annat. Hon hade liksom Isa Furuno-system vilket gjorde att vi kände oss ganska hemma. Seglen, både stor- och mesan-seglet var på rulle i bommen. Dess utom fanns en fock, en kutterfock och en mesanfock. Både stor- och mesansegel hissades med hjälp av hydrauliska vinschar liksom in- och utrullning av fock och kutter.

Det kändes helt okej efter denna provtur och det verkade som Richard var nöjd med hur vi jobbade också.

Sista kvällen innan vi skulle avsegla mot Bermuda hade vi grillkväll i marinan med Richard och Steffi samt besättningen på superyachten Penny Mae. Det blev en glad afton och vi fick lyssna till många märkliga historier som de anställda besättningsmedlemmarna berättade.

Nu bär det av med Lady K mot Bermuda!