S/Y Isa

Fredagen den 10 mars kunde vi efter lite motorgång i början få en sträckbog norrut utmed den långa ön Virgin Gorda. Namnet betyder den feta jungfrun för att Christoffer Columbus tyckte att den på avstånd just liknade en liggande fet kvinna. Vi hade lite svårt att se likheten dock. Nåväl, i den norra änden av denna ö finns en stor, skyddad lagun som kallas Gorda Sound. Här finns många ankringsmöjligheter och många lyxiga marinor samt hotellanläggningar. Här ligger också Mosquito Island som Richard Branson har köpt för att bygga en lyxresort på. Lite längre åt norr ligger även hans privata ö Necker Island där han lär ha en flott bostad. Han har länge älskat ö-världen här och hans företagsgrupp, Virgin Group, har fått namn efter öarna. En annan superkändis och miljardär som har en egen ö här är en av grundarna till Google, Larry Page. Han äger den lilla ön Eustatia Island.

När vi styrde in norr om Mosquito Island mötte vi ett flertal jättestora segelbåtar som skulle ut och vädra seglen en stund. Inne i lagunen låg ännu fler och även stora motorjakter. Det visade sig att de hade något som kallades Superyacht Rendez Vous.

Karin på akterdäck i Gorda Sound

På eftermiddagen innan vi besökte The Bitter End gjorde vi en utflykt med jollen till den mindre ön Prickly Pear Island för att om möjligt få lite fin snorkling. Den hårda vinden och stora vågor hindrade oss från att åka ut till revet utanför pytte-ön Saba Rock. Denna lilla plätt hyser ännu en av de lyxiga hotellanläggningarna här, trots att ön inte är större än tre-fyra ordinära villatomter.  Snorklingen vid Prickly Pear Island var inte så mycket att hurra för så vi gav upp ganska snart. Där emot fick vi åter se en rocka hoppa högt och flyga genom luften.

Som vanligt lagade vi middag i båten på kvällen. Alltid gott och mycket trevligt med Karin och Hans som sällskap. Vi satt länge i sittbrunnen och tittade ut över lagunen med alla de stora lyxjakterna.

Nästa morgon hade vinden äntligen avtagit till mer måttliga 8-9 m/s och vi satte segel med kurs på Anegada. Det var inte mer än 13 sjömils segling men ön är så flack att den knappt syntes förrän vi nästan seglade på den. Vi började försiktigt gå in i den med bojar markerade rännan men blev ganska nervösa när vårt ekolod visade allt lägre och lägre siffror. Dessutom stämde inte bojarnas placering med vårt sjökort och inte heller med den skiss vi hade i guideboken. När lodet slutligen visade 2,0 meter vände vi och gick ut igen. Det fanns ytterligare ett ställe där vi möjligen kunde ankra lite längre åt väster men när vi gick dit så kom det så pass stora vågor att vi ansåg det som för obekvämt att ligga där. Tråkigt men så var det just då i alla fall. Vi vände på skutan och seglade söderut igen. Trösten var att seglingen var mycket behaglig och vi kunde köra vår watermaker (apparat som renar och avsaltar havsvatten) för att fylla på vattentanken.

Efter en stunds diskuterande enades vi om att söka oss till Lee Bay på västsidan av ön Great Camanoe. Inga båtar låg i viken när vi kom så vi ankrade ett stycke in. Först lät det som ankaret släpade över sten på botten men sedan fick vi fäste. När vi en stund senare snorklade för att titta på hur ankaret hade bitit så såg vi att det hade greppat en större sten men kunde mycket väl halka ur det greppet om vinden vred ankaret lite. Där vi hade lagt vårt ankare var det mycket riktigt stenig botten och svårt att få bra fäste. Längre in i mitten av viken fanns det fin sandbotten. Alltså tog vi upp och gjorde om och nu grävde ankaret ner sig gott i sanden. Nu kunde vi sova tryggt!

Vi lade vårt ankare vid krysset där det var fin sandbotten.

Vi hade knappt hunnit ankra om förrän en jättestor motorjakt med egen helikopter på fördäck kom glidandes och lade sitt ankare längre ut i viken. Vi som hade hoppats på att vara ensamma på denna natursköna plats. Inga hotell, restauranger eller barer fanns i viken, bara natur. Motorjakten verkade ha två gäster, en man och en kvinna i medelåldern. Personal var det ju gott om som vanligt och dessa iordningställde snabbt en utfällbar badaltan nere vid vattnet med solstolar, parasoller, med mera. Dock såg vi inga gäster besöka badterassen. Förutom att ställa med denna terrass ägnade personalen sin tid åt att putsa på båten och på helikoptern. Inte undra på att allt blänkte som silver i solljuset. Vi kunde konstatera att även stora båtar kan få problem med dåligt ankarfäste för efter en stund fick även den ankra om.

Solnedgång i Lee Bay, Great Camanoe.

Ytterligare två segelbåtar i Isas storlek kom senare in och lade sig i viken så ensamma blev vi ju inte men det var ändå ett fridfullt ställe. Hela viken sjöd av fisk, allt ifrån pyttesmå sardiner i stora stim till stora rovfiskar som barracuda. Dock inga flygande rockor här. Ett par havssköldpaddor kikade på oss ibland när de kom upp för att andas. Det kändes lite trösterikt att se så mycket liv i vattnet. All denna rikedom drog även till sig pelikaner som dök gång på gång.

Pelikaner är lustiga fåglar. Ser ut lite som flygödlor från urtiden.

På söndagsmorgonen seglade vi ett stycke utmed Tortolas nordkust med sikte på en annan vik som vi läst skulle vara mindre frekventerad av charterbåtar. Brewer’s Bay hette den och den var kantad med korallrev så vi fick vara försiktiga när vi gick in och lade ankaret. Inte bara för båtens skull utan lika mycket för att inte skada de sköra korallreven. Tyvärr ser man inte sällan skador på korallerna som båtar har orsakat, mest genom att lägga sitt ankare på korallerna. I många välbesökta vikar har myndigheterna på Brittiska Jungfruöarna lagt ut bojar som båtar kan förtöja i och på vissa ställen är det förbjudet att ankra just för att skydda havsmiljön. Bra tycker vi. Här är det så många charterbåtar och därmed en hel del oerfarna seglare så bojarna betyder mycket för att spara reven. Vi hittade fin sandbotten i den nordöstra delen av viken där vi kunde ankra tryggt.

Koraller med skador, troligen orsakade av vårdslös ankring.

Vi ägnade eftermiddagen åt att snorkla direkt från Isa och det var gott om koraller åt alla håll. Här växte de som stora träd från botten, höga med märkliga svampformer. Mycket fisk fanns det också. Vi gjorde även ett strandhugg och tittade på ruinerna efter en gammal kvarn som hade använts till att pressa saften ur sockerrör. Hästar eller mulåsnor drog kvarnhjulet runt. Ett par enklare strandbarer låg utmed den långa sandstranden men här var det inte alls lyxigt. Snarare enkelt och folkligt.

Brain Coral. Man förstår varför den fått det namnet.

Fler undervattensorganismer

 

Älghjornskorall

 

 

Ruin efter en sockerkvarn från 1700-talet, Brewer's Bay, Tortola.

Mats och Karin i Brewer’s Bay

Måndagen den 13 mars var den sista hela dagen på Karins och Hans vistelse hos oss. Vi gjorde oss ingen brådska iväg från Brewer’s Bay utan tog oss tid för ännu en snorkeltur. Så småningom lyfte vi ankaret och seglade vidare till Tortolas västra ände där vi åter fick vinden rätt emot och tvingades starta motorn. Vi stånkade oss de sista sjömilen mot de krabba vågorna till Nanny Cay där vi hade bokat en plats. Det var tur för marinan var fullbelagd sades det.

På kvällen bjöd Karin och Hans oss på en förstklassig hummermiddag på Peg Leg (träben), restaurangen vid stranden. Karin och Marie beställde den mindre storleken på hummer och det var väl tur för portionerna var enorma! Mats och Hans fick faktiskt kämpa med att få i sig sina jättehumrar. Men ack så goda de var, saftiga och smakrika! Vi tackar för denna oförglömliga måltid.

Så kom då oundvikligen avresedagen för våra gäster. Efter frukost packade Cedhagens och sedan hjälptes vi åt med att städa båten. Halv elva for de iväg i taxi till flygplatsen för att resa hem via St. Martin och Amsterdam. Det känns alltid så tomt och ödsligt i båten när några trevliga gäster har gett sig iväg. Vi har haft två roliga veckor med Karin och Hans, trots att vädret några dagar bråkade med oss.