23:27:00
Välkommen till Kuba och en annan tidsålder
Detta blogginlägg har dröjt eftersom internetåtkomsten på Kuba var mycket begränsad så vi lyckades inte lägga ut något. Men nu kommer flera utlägg på raken!
Under fredagen den 5 maj körde Conqi oss till den närbelägna staden Mayagüez strax norr om Puerto Real så att vi kunde klarera ut från Puerto Rico och storhandla för en vecka framöver. Det fanns flera välsorterade livsmedelsbutiken i staden och vi kunde fylla på med det mesta som vi behövde. På kvällen åt vi middag på den lilla restaurangen i marinan. De hade fisk som specialitet och tonfisken var superb.
Klockan elva på förmiddagen lördagen den 6 maj styrde vi ut från Puerto Real efter att ha toppat upp vatten från bryggan. Vi var lite oroliga hur det skulle gå att komma ut men allt gick bra och strax kunde vi sätta segel och styra åt nordväst. Sundet mellan Puerto Rico och Dominikanska Republiken heter Mona Passage och är känt för att tidvis vara mycket besvärligt med hårda vindar och överfallsvågor. Dock inte denna soliga lördag. Havet visade sig från sin bästa sida och gav oss en lagom mild sydlig bris. Senare på dagen avtog vinden och vi fick köra motor en stund. Trots att vinden var svag så kom vågorna från alla håll och sjön var orolig. Man förstår att det kan vara ett otäckt ställe när det blåser.
Första dygnet förflöt med omväxlande segling och motorgång. När mörkret sänkte sig gled vi fram utmed Dominikanska Republikens nordöstra kust och nästa morgon passerade vi den stora viken Samana där vi först hade tänkt gå in.
Sent på söndagskvällen dog vinden igen och vi motoriserade vidare mot väst genom natten. Mats gick av sin vakt 00:30 och Marie tog över. Vinden var obefintlig och havet lugnt, nästan inga vågor. Så helt plötsligt från ingenstans ökade vinden vid halv två till 15-16 m/s. Det tog bara några sekunder från 1 m/s till denna kulingstyrka och det kom helt utan förvarning. Tur att vi inte hade några segel uppe! Vi hade inte haft en chans att reva innan vinden var över oss. Vi satte en liten flik av genuan för att stabilisera och avvaktade en timme för att se vad som skulle hända med vinden. Efter en dryg timma minskade vinden något och vi rullade ut mer genua och stängde av motorn. Vi hade en nordlig vind på 12-13 m/s vilket gav oss halvvind och bra fart med lätt revad genua.
Fram på morgonkvisten hade vinden minskat ytterligare till 8-9 m/s för att några timmar senare vrida till sydost och avta ytterligare. Måndagen bjöd på mest molnigt väder med några regnstänk och svag vind tills eftermiddagen då vi åter kunde länsa för utspirad genua och storseglet åt motsatt håll. Vinden vred på nytt och vi fick lägga om båda seglen. Denna manöver tar en stund då vi måste ta in genuan, flytta spirbommen till andra sidan, gippa storen och sedan rulla ut genuan på nytt. Precis när vi höll på som mest med detta ropade Mats plötsligt: Gira styrbord! Snabbt lade Marie om kursen och vi kunde undvika att köra rakt in i en stor trädstam som flöt precis i ytan. Den måste ha vägt många hundra kilo och den hade under olyckliga omständigheter kunna skada Isas skrov. Puh, det var nära! Tur att det var ljust, annars hade vi aldrig upptäckt den i tid.
Vi spanade hela tiden efter valar eftersom vi hört att de ofta förekom i dessa vatten men det enda livstecknet förutom fåglar var en flock delfiner av någon större, svart sort. Inte heller såg vi några andra seglare. Något enstaka fartyg passerade oss, ett par stycken utan AIS dessutom. Annars var det helt tomt. Det kändes konstigt att inte se en enda segelbåt någonstans. Precis som under Atlantöverseglingen.
Vid femtiden på eftermiddagen passerade vi gränsen mellan Dominikanska Republiken och Haiti. Solen tittade fram och vi gjorde fin fart med vår segelsättning. Detta höll sedan i sig hela natten och nästa dag. Skönt att slippa köra motor.
Vid middagstid på tisdagen den 9 maj siktade vi Kubas östra udde i diset. Vinden fortsatte att blåsa från ost tills vi kom in mot Kubas nordkust. Då vred den plötsligt mot NV och vi fick bidevind helt oväntat. Sista natten seglade vi med god fart på en stadig halvvind vilket gjorde livet ombord ganska bekvämt.
Onsdagen den 10 maj anlöpte vi Puerto Vita på nordsidan av östra Kuba efter drygt fyra dygn på havet. Vi hissade den gula flaggan (pestflaggan, betyder att man begär tillstånd att gå i land, man måste stanna i karantän på redden tills man får ett sådant tillstånd) och styrde in i den väl utprickade leden. Bara en sjömil bakom oss kom ännu en segelbåt. Vi som inte sett en enda seglare på fyra dygn men det finns tydligen andra som seglar hit. Vi blev strax uppropade på VHF:n på bruten engelska. Den som anropade oss ville veta båtens namn, hur många vi var ombord, vår nationalitet samt om vi hade husdjur ombord. Vi fortsatte inåt den djupa viken tills den delade sig. Åt babord låg den kommersiella hamnen med en kaj där ett mindre fartyg höll på att lasta eller lossa gods. Åt styrbord fortsatte den prickade leden in mot Marina Gaviota (Marina Internarcional Puerto de Vita kallas den också) men här var det inte helt solklart hur man skulle gå men vi lyckades komma ända in i viken. Strax utanför marinan blev vi mötta av en kille i en liten snabb motorbåt som inte kunde någon engelska men han fick oss att förstå att vi var tvungna att ankra utanför marinan och invänta ”El Medico”, d.v.s. läkaren som skulle kolla vårt hälsoläge. Efter cirka tre kvart kom läkaren ut till oss i den lilla motorbåten och klev ombord. Han talade hjälplig engelska och frågade oss om vår hälsa. I första hand verkade det handla om i fall vi hade några smittsamma sjukdomar eller feber, i synnerhet SIKA, och vilka länder vi besökt innan vi kom till Kuba. Han frågade specifikt om Afrika och Brasilien. Han förklarade att SIKA än så länge var relativt ovanligt på Kuba men att det fanns i viss omfattning i Havanna dit det hade kommit med utländska besökare. Han tog vår temperatur genom att hålla en elektronisk termometer framför våra pannor. Sedan fyllde han i en massa dokument och vi fick ett intyg på att vi genomgått hälsoinspektion. Därefter kunde vi lätta ankar och gå in till kaj i marinan. Vi fick lägga vårt ankare i fören och backa in till en rejäl betongbrygga. Strax efter oss kom även den andra båten in och lade till bredvid oss. Den visade sig heta Crystal Blues och seglades av ett australiensiskt par, Ley och Neil. I hamnen låg faktiskt en handfull långseglare, en tysk båt, en fransk, en holländsk, en brasiliansk och ytterligare en svensk, Mayflower hette den. Vi hörde att den seglades av en ensam man men han var inte ombord utan var på tur på Kuba.
Hela eftermiddagen gick åt till att prata med olika myndighetspersoner. Först kom guardafrontieras, gränsbevakningen, och kontrollerade våra pass och utfärdade visum till Kuba som gällde i 30 dagar. Visat kostade 75 CUC (cirka 750 kr) per person och kunde förnyas en gång om vi så önskade. Vi hade naturligtvis inga kubanska pengar ännu men det var inga problem med att betala senare. Mer om detta med pengar längre ner. Efter guardafrontieras kom tullen bestående av två män och ytterligare två män med hundar. De gjorde en noggrann genomgång av båten. Vi blev ombedda att plocka fram alla datorer, mobiltelefoner, GPS:er, kameror samt satelittelefoner. En av männen fotograferade allt vi hade och dess utom förseglade han vår satelittelefon med tejp! Det var inte tillåtet att använda satelittelefon när vi låg i hamn. Vi gissar att det är för att vi inte skall upplåta den för någon kuban att ringa på eftersom de inte kan avlyssna den. Männen gick igenom varje hytt och öppnade de flesta skåp och lådor. De tittade även i kölsvinet. Sedan kom de två hundförarna med varsin hund som nosade sig igenom båten utvändigt och invändigt. De sökte efter droger och efter vapen. De frågade om vi hade några plantor eller frön med ombord och synade våra puertoricanska äpplen noga så att de inte hade några sjukdomar (de blev godkända). Allra sist kom ännu en kille som dök under båten för att kontrollera att vi inte hade fäst något under skrovet.
När allt detta var klart kom chefen för marinan, en dam som hette Janni, och hälsade oss välkomna. Alla tjänstemän vi hade att göra med var mycket vänliga och korrekta och vissa såg lite lätt generade ut för att de undersökte oss så noga. De hade väl sina order.
Det tyska paret Gudrun och Siegfried i båten Asante som redan varit här ett par dagar gav oss en hel del värdefull information. Marinachefen hade föreslagit att vi skulle ta en taxi till närmsta stad, Santa Lucia, för att ta ut pengar, men tyskarna sa att det gick utmärkt att åka lokalbuss, vilket bara kostade en bråkdel av taxikostnaden. Taxi fram och tillbaka skulle kosta några hundra kronor enligt Janni. Bussen kostade två och femtio per person.
På kvällen blev vi inbjudna till Crystal Blues på en öl och tyskarna var också där. Kul att träffa lite seglare igen efter ganska många veckor på egen hand.
Nästa dag ville vi först av allt försöka kommunicera med omvärlden, främst våra döttrar förstås, samt ta in en väderprognos. Wifi fanns inte i marinan men man kunde köpa internet-kort med en inloggningskod och logga in på någon av de två datorer som marinan hade för detta ändamål. En timmes surf kostade 2 CUC, d.v.s. 20 kr. Vädret fick vi snabbt ner men det var värre med email. Gmail har ett säkerhetssystem som gör att man måste verifiera inloggningen när man loggar in på en ny dator och detta fungerade inte eftersom våra svenska telefonnummer inte fungerade här. Suck! Det betydde att vi inte kunde läsa våra email. Mats lyckades i alla fall få vårt worldsim-nummer att funka så att vi kunde skicka sms.
Efter datorstunden gav vi oss ut på pengaexpedition. Vi vandrade den lilla lokala vägen upp till stora landsvägen där vi väntade på bussen tillsammans med en massa kubaner. Vägen vi gick var fascinerande tom på motorfordon. Vi såg en gammal amerikanare som stod parkerad under ett träd och en skoter körde om oss men annars så cyklade eller promenerade folk. Eller åkte hästkärra! Vi så många fler hästkärror än bilar. Utmed vägen mötte vi även människor som sålde olika saker, mest frukt och grönt, men även hembakta kex och annat smått och gott. Vi köpte sju stora mangofrukter av en kvinna för en femma och bröd i en liten bod utmed vägen.
Bussen kom och vi lyckades ta oss ombord, trots att den redan var ganska full. Den körde de åtta kilometerna till vägskälet vid Santa Lucia där många hoppade av, liksom vi. Vid korsningen stod rader av hästdroskor som väntade på att köra bussresenärerna den sista biten fram till staden för bussen fortsatte på landsvägen mot provinshuvudstaden Holguin. De flesta kubanerna tog en droska men vi ville gärna röra på oss efter de fyra dygnens segling så vi valde att gå. Det var kanske en kilometer fram till själva staden. Inte heller i staden var det någon trafik att tala om. Ganska skönt faktiskt. Det var som i vår barndom, en och annan bil, annars gick eller cyklade folk. Eller åkte hästskjuts förstås. Eller oxkärra.
Vi hittade en bank där vi gick in och blev vänligt bemötta av en man innanför en disk. Han talade utmärkt engelska och det var inga som helst problem att ta ut pengar på vårt Eurocard. Detta med pengar är lite invecklat. Kuba har två valutor som kallas CUC respektive CUP. En CUC är ungefär 25 CUP. Kubanerna själva hanterar i stort sett bara CUP och turister i huvudsak CUC. På stora hotell och i butiker som säljer importerade varor kan man bara betala med CUC men ute i samhället är det mest praktiskt med CUP, t.ex. när man skall betala på bussen eller köpa grönsaker vid vägkanten. Vi fick först våra pengar i CUC men frågade om vi kunde växla till oss en del CUP också och det gick alldeles utmärkt. Så nu hade vi av båda sorterna. Det gällde bara att hålla ordning på vilka som var vilka. Och tänk att vi hade besökt ett bankkontor som faktiskt hade kontanter! Det skulle aldrig inträffa i Sverige numera. Senare såg vi även två bankomater i väggen på en annan bank men vi prövade inte dem. Vi hade läst någonstans att de flesta europeiska kort fungerar på Kuba men det är endast ett fåtal platser där du kan betala med kort. Annars är det kontanter som gäller. Inte ens i marinan kunde vi betala med kort.
Vem skulle inte vilja åka med denna tjusiga hästdroska?
Vi strövade runt och tittade förundrat på allt vi såg. Alla utom ett fåtal av lokalbefolkningen var välklädda i samma mode som man ser var som helst i Västeuropa och många av de yngre kubanerna, både män och kvinnor var påtagligt stiliga. Vi slog oss ner på en bar och beställde två öl av den lokala sorten Cristal. De var kalla och ljusa till karaktären som de flesta öl i dessa varma länder men smakade helt okej. På samma servering satt några inhemska sällskap och pratade och drack öl eller lokal läsk. Coca Cola och andra importmärken finns endast att köpa i speciella butiker och då måste man betala med CUC. Vi var inne i ett par butiker där man sålde lite konserver och hygienartiklar men ingenstans hade de färskvaror som mjölk, ägg, smör etc. Utbudet var minst sagt magert. Dessa butiker fick matvaruaffärerna på öarna i Grenadinerna att framstå som välsorterade! Vi lär inte gå upp i vikt under vår Kuba-vistelse, det är då ett som är säkert.
Där emot såg vi att de flesta av ungdomarna runt om oss hade smarta mobiltelefoner, t.ex. Samsung. I vissa avseenden kändes samhället som femtiotalet men i vissa andra avseenden var det verkligen 2017. Folk i allmänhet verkade glada och avslappnade och begreppet stress verkade inte ens vara uppfunnet. Vi strosade vidare och stannade vid en bod som sålde glass. Glassmannen som var en ung kille pratade med en kompis utanför och kompisen visade sig tala utmärkt engelska och frågade oss om han kunde hjälpa oss. Vi köpte varsin glass och småpratade med grabben en stund. Vi frågade om han visste var vi kunde köpa ägg och han sa genast att vi kunde köpa av glassmannen. Denne skickade iväg en yngre kille som strax kom tillbaka med fem ägg som vi köpte för 5 CUP, d.v.s. 1,25 SEK. Matutbudet må vara begränsat men dyrt är det inte på Kuba.
Vi tog oss tillbaka på samma sätt vi kom till Santa Lucia. Vi promenerade ut till landsvägen och väntade på bussen som kom efter en kvart eller så. Denna gång var bussen lyxigare men sköna stoppade säten och luftkonditionering. Den förra bussen hade varit av en skrangligare sort med hårda säten och alla fönster på vid gavel för att det inte skulle bli för varmt i bussen.
Under dagen hade det kommit ännu en båt, en familj från Tyskland i en katamaran från sjuttiotalet med namnet Sameera. Ombord fanns Astrid och Roland samt deras tre söner Lorenz, Gabriel och Severin. De hade redan inviterat våra vänner från igår på en drink och bjöd in även oss. Vi satt en stund och hade det trevligt innan mörkret började sänka sig för då gick det inte att vara ute mer för knott och mygg. Alla flydde ner i sina båtar och satte upp alla myggnät som fanns. Liksom kvällen före åt vi middag nere i ruffen av detta skäl. Det var faktiskt första gången som vi hade det riktigt besvärligt med dessa bitande odjur.
Fredagen ägnade vi åt att göra ännu ett försök med epost vilket inte lyckades. Däremot kom vi in på Facebook och kunde kommunisera lite med döttrarna via Messenger.
På eftermiddagen hamnade vi på en lokal fest i marinans restaurang. Det var personalen samt några till som firade mors dag med romdrinkar och tårta. Vi blev bjudna på tårta med guavafyllning och även inviterade till att dansa merengue med kubanerna. Kul men svårt! Vi hade inte platsat i ”Let’s dance”. Kubanerna däremot verkade kunna dansa från barnsben.
På kvällen var det vår tur att bjuda in till umgänge i Isas sittbrunn. Lite trångt blev det men seglare tränger ju gärna ihop sig.
På lördagen den 13 maj steg vi upp tidigt för att åka till marknaden i Santa Lucia. Vi slog oss ihop med Niel och Ley från Crystal Blues samt Astrid och yngste sonen Severin på den tyska katamaranen och delade en taxi för denna tur.
Taxin visade sig vara en underbar gammal Dodge från femtio-talet och chauffören Viktor talade ganska bra engelska. Vi fick veta att alla de gamla amerikanarna i vackra färger och runda former har blivit omlackade många gånger och både motor och växellådor är bytta sedan länge. I Viktors Dodge satt en Mercedesmotor. De vårdade sina vrålåk ömt och Viktor hade fram sin putstrasa så fort vi stannade.
Vi kom till marknadsplatsen i utkanten av Santa Lucia strax före klockan åtta på morgonen och kommersen var redan i full gång. Där fanns minst ett trettiotal stånd som sålde grönsaker och ett par som sålde kött. Vi handlade för våra CUP-pengar och allting var superbilligt. Vi köpte rödbetor, rödlök, bananer, ananas, paprikor, chillifrukter, tomater och gurkor. De andra seglarna handlade massor de också. Marknaden var en verklig upplevelse. Där var många lokala husmödrar som gjorde sina inköp och mängder med hästkärror samt en eller två bilar väntade på parkeringen utanför.
Efter marknaden körde Viktor oss till en panaderia, ett bageri, så att vi kunde handla bröd. Utanför bageriet stod en urgammal traktor som hade något fel på motorn. Startmotorn hade gått sönder och Mats och Niel hamnade i någon slags diskussion om detta med traktorägaren. De flesta som inte jobbar med turism kan ingen engelska men på något sätt fungerade det ändå att kommunicera. Alla var vänliga och intresserade av oss så de ville gärna prata.
Vi var tillbaka i marinan halv tio igen och förberedde oss på att kasta loss. Guardafrontiera kom till Isa och gjorde ännu en snabb kontroll av båten, dock inte så noggrann denna gång. Vi fick vårt ”cruising permit” och en ”despatio” som vi skall lämna i nästa hamn vi kommer till på Kuba. Halv elva lade vi ut och vinkade adjö till besättningarna på Crystal Blues, Asante och Sameera. De andra båtarna skulle gå direkt till Florida så det var bara vi som siktade på Havanna.
