23:37:28
Long Island Sound
Nöjda efter tre dagars hektiskt storstadsliv gick vi för motor norrut i East River och passerade under de berömda broarna Brooklyn Bridge och Manhattan Bridge på eftermiddagen tisdagen den 5 september. Vi hade väntat några timmar för att inte få för stark motström och hade endast 2 knop emot till att börja med. Strömmen avtog allt mer så när vi kom till det smalaste stället som har det talande namnet Hell Gate en bit norr om den långsmala Roosevelt Island hade vi slackvatten. På vår väg åt norr på East River passerade vi en rad kända broar och byggnader, bland annat FN-byggnaden och den vackra skyskrapan Chrysler Building i art-deco-stil.
Under gång försökte vi även uppdatera oss på vad som händer i Karibien på grund av orkanen Irma, som är den värsta orkan som uppmätts sedan mätningarna startade någon gång på femtio-talet. Irma ser ut att ha fullständigt demolerat Leeward-öarna Anguilla, Saint Martin, Saint Barth och Barbuda. Dessa öar har förlorat merparten av sina hus och alla hamnar är fullständigt förstörda. Ungefär lika illa verkar det vara på Brittiska Jungfruöarna. Vi har fått rapporter från till exempel Tortola att den marina, Nanny Cay, som vi låg i flera gånger och som för oss framstod som otroligt skyddad, var totalförstörd. Båtarna ligger i högar och alla bryggor är borta. Det är förfärligt! Stackars människor som lever på dessa öar och nu har förlorat allt. Även Kuba verkar ha drabbats hårt men rapporterna där ifrån är ännu knapphändiga. Ytterligare en orkan vid namn José lurar ute på Atlanten. Det är i skrivande stund osäkert vilken bana den tar.
Vi hade siktat in oss på en fin ankarvik ett stycke upp utmed Long Islands nordkust vid namn Manhasset Bay. Efter den första industriella biten kom vi till mer lantliga omgivningar. Stränderna här kantades av enorma, nästan slottsliknande privathus med stora grönskande parkträdgårdar runt. Pengar tycktes inte vara en bristvara i detta distrikt. Så var vi också bara en dryg halvtimme med bil från Manhattan.
Nästa morgon ringde Mats upp Brewer Capri Marina för vi behövde hjälp att byta den trasiga gummimuffen på aquadriven. En mycket trevlig kille vid namn Steve svarade att vi var välkomna in till varvet. Vi avvaktade ett par timmar för att vattennivån skulle bli lite högre eftersom djupet vid deras bryggor var i knappaste laget. Vi gick in och förtöjde vid en brygga. Ulla och Marie tog med sig ryggsäckar och promenerade in till det lilla samhället ett par kilometer bort. Vi hittade en välsorterad vinbutik och köpte en del nya vita viner samt ett par flaskor fransk rosé. Sedan fikade vi på ett lokalt fik, iskaffe och varma sandwich-mackor smakade fint. Stig och Mats engagerade sig i bytet av gummimuffen och var varvets tekniker behjälplig på alla vis.
När gummimuffen väl var bytt hade det blivit lågvatten, så Isa stod stadigt parkerad med kölen i gyttjan. Vi fick vackert stanna till nästa dag för vi kunde bara gå ut vid högvatten. Tidvattnet här i Long Island Sound är cirka två meter.
Mats och Stig ville också röra på promenadbenen så de gav sig av till samhället för att handla några småsaker som vi glömt. Ulla och Marie satt och pratade i ruffen då vi plötsligt hörde svenska röster utanför båten. Det var Kerstin och Paul från Amel-53an Kerpa som lade till med jollen vid vår akter. Vi hade träffats i Karibien i vintras och bland annat haft en underbar vandring på ön Dominica tillsammans. Vi bjöd raskt ombord dem och de tackade glatt ja. Snart var även Stig och Mats tillbaka och vi plockade fram lite ostar, bröd, salami och vin. Det blev en glad kväll med många berättelser från haven. Kerstin och Paul berättade om deras grundstötning på en gammal vågbrytare av sten som låg under vattenytan strax söder om C&D-kanalens mynning i Delaware Bay. Vi hade med förskräckelse läst om detta på deras blogg någon vecka tidigare https://sykerpa.com/2017/07/30/on-the-hard-again-or-another-snake-in-the-paradise/ och tittat på våra sjökort eftersom vi skulle gå samma sträcka. När vi tittade närmare på platsen för deras grundstötning visade vårt ena elektroniska kort att djupet var tillräckligt för att passera över vågbrytare men på det andra syntes det tydligt att så inte var fallet. Vi kunde alltså gjort samma misstag om vi var lite snabba med besluten. Obehagligt när inte sjökorten stämmer!
Under kvällen började regnet strila och det kändes mysigt att kura inne i ruffen. Vi somnade extra gott den kvällen med smattret av regn på rufftaket.
På torsdagsmorgonen den 7 september hade regnet upphört och vi lämnade Brewer Capri Marina och Manhasset Bay så fort tidvattnet lyft oss ur leran. Vi styrde vidare åt nordost och satte segel strax utanför viken. Vi fick en härlig bog i lätt vind. Stig kastade sig glatt över uppgiften att trimma seglen så att Isa skulle göra maximal fart. Vi hade siktat in oss på Oyster Bay dit det var knappa tjugo sjömil. En lagom ansträngande dagssegling. Även denna vik kantades av lyxiga villor eller mindre palats. Vi försökte hitta en lämplig yta att ankra på men viken var fullständigt nerlusad av båtar på bojar så det var inte så lätt. Det måste ju finnas lite svängrum när man ligger på ankare i fall vinden vrider. Vi hittade ingen lämplig plats utan ringde till sist en av marinorna och frågade om de hade en boj för gästande båtar. Det hade de så den tog vi.
Ulla och Stig hjälptes åt i byssan och lagade en god kycklingrätt med mango chutney. Denna avnjöts i sittbrunnen med tända ljus på bordet. Åter en trivsam kväll i goda vänners lag.
Nästa morgon ringde vi upp marinan för att betala för bojen och fick en smärre chock av priset, 72 dollar! För en boj! Det var det inte värt och det toppar hittills listan av skamlöst dyra marinaavgifter. Priserna här får Jungfruöarna att framstå som rena fyndrean, vilket vi inte tyckte när vi var där, skall tilläggas.
Dagens etapp var kort eftersom vi inte ville komma för lång ut på Long Island. Våra kära gäster Ulla och Stig skulle nämligen ta sig till flygplatsen nästa dag för att resa hem till Sverige. Men innan dess hade vi en trevlig dag och kväll framför oss. Vi lade till vid en brygga som tillhörde Huntington Yacht Club inne i den smalaste grenen av Huntington Bay. För att få röra på benen gav vi oss ut på promenad mot det närbelägna samhället. Åter igen en vik som var full av båtar på bojar och även många vid bryggor. Samhället Huntington var inte mycket att hänga i granen, bara en stor väg kantad av butiker, verkstäder, varv och några restauranger. Tillbaka på Yacht-klubben gick vi upp till baren på övervåningen och beställde var sin svalkande öl. Vi kom raskt i samspråk med den trevlige bartendern John som i sin ungdom jobbat på SAS lounge på JFK-flygplatsen. Han gillade skandinaver och tyckte att de var trevliga och artiga. Det kändes ju kul att veta att vi har det ryktet.
På kvällen bjöd Ulla och Stig på middag på yacht-klubben. Efter som vår kompis bartendern hade sagt att kökets specialitet var kött så beställde vi alla det. Vi fick in rejäla biffar, möra, välsmakande och stekta helt efter var och ens preferenser. Mycket gott! Vi hade tidigare på eftermiddagen fått höra att klubben arrangerade en fisketävling nästa dag och att det skulle hållas någon typ av vadslagning i restaurangen på kvällen. Mycket riktigt, när vi avnjöt vårt kaffe efter maten drog man igång en slags auktion på de olika deltagarna. Gästerna, som utslutande verkade vara klubbmedlemmar, bjöd på de olika tävlingsdeltagarna. Utgångsbudet var hundra dollar och vissa av de tävlande fick bud så höga som fyrahundra dollar. Den av de tävlande som fick största fisken nästa dag skulle ge sin budvinnare en bra hacka tillbaka. Övriga pengar tillkom klubben. Vi satt helt fascinerade av denna vadslagning som klubbmedlemmarna hängav sig åt. Några äldre gentlemän bjöd på många av de tävlande och en del bjöd på sig själva. Det var uppenbarligen ett sätt att både roa sig och samtidigt donera pengar till klubben. Tyvärr fick vi aldrig veta vem som vann eftersom lämnade klubben nästa morgon.
När vadhållningen tog en paus passade vi på att smita iväg hem till Isa för att njuta av den sista kvällen tillsammans med ett glas rom i salongen. Vi kunde alla fyra konstatera att det var en viss skillnad på amerikanska och svenska segelklubbar, men detta hade varit en intressant upplevelse.
Nästa morgon ägnades åt packning och båtstädning innan det var dags för paret Larsen att hoppa in i en taxi och åka till flygplatsen. Som alltid när gäster har lämnat infann sig en viss tomhet. Det hade varit så roligt att Ulla och Stig med ombord på Isa, särskilt med tanke på att vi så många gånger har varit gäster på deras båtar Sandvita och på senare år Anorak.
Vi handlade lite mer mat, fyllde på vattentanken och kastade loss från yacht-klubbens brygga. Eftersom halva dagen redan var till ända gick vi bara ut i den större viken och ankrade. Efter tio dagars intensivt umgänge passade det bra med att bara ligga stilla på svaj och läsa böcker och titta på film. Vädret var ljuvligt, som när svensk sommar är som bäst, och vi passade på att bada och simma en hel del. Omgivningarna var mycket lantliga förutom ett stort kraftverk som låg åt öster. Det verkade inte vara igång för tillfället.
På måndagen den 11 september fortsatte vi cirka tjugo sjömil till nästa skyddade lagun, Port Jefferson. Denna rymliga vik var inte så överfylld med fasta båtar på boj så här var det enkelt att hitta en bra ankarplats. Vi fick gott fäste på ett litet femmetersgrund på den västra sidan av viken halvvägs in till staden. Åter igen njöt vi av det fina vädret och av härliga bad. Det var 21-22 grader i vattnet, precis som hemma när det är bra.
Vi tog jollen in till staden och lade till på en kommunal flytbrygga i sydvästra hörnet av hamnen. Staden var liten men ganska mysig och hade bland annat ett litet ölbryggeri och flera bra konditorier. Vi strosade runt och drack en kopp kaffe i solskenet med god glass till.
Nästa dag tog vi åter jollen in till staden och gick en långpromenad samtidigt som vi passade på att handla lite mer mat. Vi hittade överaskande Gevalia kaffe på en hylla så det köpte vi förstås.
På eftermiddagen tog vi jollen ut till den östra delen av landtungan som skyddar viken. Området som kallas McAllister County Park, liknade Anholt på avstånd med torr sandig mark bevuxen med strandgräs och barrbuskar. När vi kom närmre upptäckte vi att sanden inte var så fin utan var kraftigt uppblandad med småsten men vi tog ändå en promenad på udden. Här fanns gott om kaniner och även hjortar. Dess utom hittade vi en massa skal av den märkliga dolksvansen. Den kallas horseshoe crab på engelska men är inte en krabba utan har inga idag levande nära släktingar. Den är avlägset besläktad med spindlar och skorpioner. Den brukar klassas som ”levande fossil” eftersom den utvecklades 540 miljoner år samtidigt som trilobiter och sedan och inte förändrats nämnvärt sedan dess.
Vi låg ännu en dag i den lugna viken och promenerade i de lummiga villaområdena som kantade den. På kvällen träffade vi en annan långseglande europeisk båt, Anna-Lena från Rotterdam med Gerhard och Rori ombord. Vi pratade med dem en stund om långseglarlivet på amerikanska östkusten och de hade samma upplevelse som vi att det finns väldigt få icke-amerikanska båtar här.