S/Y Isa

Tisdagen den 23 januari klev vi upp före gryningen och gjorde oss klara för en lång etapp. Allt måste stuvas så att det inte far runt i båten när vi lutar. På slaget sex släppte vi förtöjningen till bojen och styrde ut ur Admiralty Bay. Det var inte riktigt ljust än så lanternorna behövdes. I mynningen på viken satte vi segel, lätt revat storsegel och kutterfock. Vi räknade med dikt bidevind större delen av dagen och av varierande styrka. Mellan öarna sade prognosen att det kunde bli 12-13 m/s. Detta var också ungefär vad vi fick. Dåligt med vind bakom de större öarna men rejält blåsigt mellan.

Glada gossar till häst i Gros Islet, byn nära Rodney Bay.

Vi anlöpte den vida bukten Rodney Bay vid fem-tiden på eftermiddagen efter många timmar på havet och många justeringar av segelytan. Vi ankrade på sydsidan där vi legat tidigare och vet att botten är bra.

Nästa morgon gick vi in till marinan och fick en plats på insidan av den yttre pontonen. Dagen gick sedan till städning, tvätt och båtvård.

Vi låg kvar i Rodney Bay i sex nätter för det blåste en envis, hård vind från nordost, vilket vi inte ville ha för nästa ben upp till Sainte Anne på Martinique. Dagarna fördrevs med promenader och bokläsning. En dag gjorde vi en utflykt upp i bergen till en så kallad zipline-anläggning, det vill säga en massa stålvajrar som är spända mellan träden i regnskogen på vilka man glider fastspänd i en klättersele. Det var jättekul och alls otäckt. Vi hade nog väntat oss att det skulle vara mer nervkittlande än det var. Banorna var mellan 60 och 120 meter långa och som högst var vi kanske femton meter ovanför marken. Vi var en liten grupp om fem personer och vi hade två instruktörer, Melissa och Derek, som spände fast oss och tog loss oss efter varje bana. De var väldigt trevliga och glada ungdomar som skojade och skämtade hela tiden men de var också noga med säkerheten. Det gav nästan en känsla av att flyga när man svischade fram utmed vajrarna mellan de stora regnskogsträden. Det enda vi önskade var att banorna hade varit lite längre. Vi kan verkligen rekommendera denna aktivitet. För er där hemma som vill pröva detta kan vi glädja er med att Europas längsta bana finns nära Nötesundsbron mellan Orust och Uddevalla. Den är 900 meter lång och fallhöjden är 100 meter! Europas största park med flest banor finns i Åre. De längsta är många hundra meter långa och den högsta går sextio meter ovanför marken. Det finns även banor i Småland, Dalsland och andra platser. De é bar å åk, som Stenmark sa.

Mats åker zipline.

Marie har kul.

Här är hela vår grupp som åkte tillsammans med instruktörerna Melissa och Derek.

Kakaofrukt som växte vid linbanan. Kakaobönorna är fröna inuti frukten.

Liten pippi med punkfrisyr uppe i regnskogen.

På tisdagen den 30 januari började vinden lägga sig något så vi klarerade ut, lämnade marinan och fyllde våra dieseltankar med skattefri diesel eftersom vi klarerat ut från landet. Vi ankrade utanför i bukten en sista natt och startade mot Martinique tidigt på onsdagsmorgonen. Vinden var till att börja med ganska beskedlig men den ökade i styrka under dagen och riktningen var den oönskade nordostliga vilket gjorde att vi fick göra ett par slag innan vi kom till Sainte Anne. Åter igen kom kutterfocken till heders. Lite lättare att kryssa med den eftersom den inte behöver rullas in för varje slag. Bara backstagen som skall slackas och spännas.

Sträckan mellan Rodney Bay och Sainte Anne är inte mer än 21 sjömil men med både vind och ström emot oss så tog det ändå sina timmar. Ett uppfriskande bad när vi ankrat samt en god tonfisksallad med salta sardeller blev vår belöning. Vi sjösatte jollen och for in till byn för att klarera in men butiken som har hand om inklareringen hade stängt så det blev inget med det. Vi drack kaffe på ett kafé i stället och fick på så sätt en stunds tillgång till wifi.

Kommande dagar förflöt med jakt på en ny propeller till vår utombordsmotor. Den hade börja slira oroväckande på senaste tiden när vi gav lite mer gas. Utan en fungerande utombordare är saker och ting besvärligt. Jollen har visserligen åror men en gummibåt är inte lätt att ro om det blåser och går vågor. Jollen använder vi flera gånger varje dag så den måste fungera, annars kan vi inte ta oss in till land när vi ligger för ankar. Mats tog sig med buss och taxi till utkanten av Fort de France där det fanns en Yamaha-återförsäljare och denne hade en sådan propeller som vi behövde. Och vips, efter byte så gick vår utombordare fint och jämnt igen.

 

Sainte Anne är inget stort ställe, egentligen bara två korta gator och en marknad under tak i ena änden. En kyrka och en helgonpromenad uppför backen finns också. Vi vandrade helgonslingan uppför och fick en fin överblick från höjden. I varje serpentinkurva fanns en sten med ett kors och en bild som skildrade något ur Jesu liv. Det var flera personer som bad vid dessa stenar och tände ljus.

Lördagen den 3 februari städade vi båten och fixade annat ombord. Vi väntade på att Eva och Leif Gustafsson skulle anlända på kvällen.