14:15:00
Fin ankarplats och lerig vandring
Vi ville gärna visa Björn och Ann en verkligt fin ankarplats med riktigt turkos vatten. Vi hade tänkt gå till Tobago Cays men dels fortsatte det att blåsa kraftigt och dels började tiden bli lite knapp så vi valde Petite Martinique i stället. Först försökte vi ankra alldeles utanför bryggan men ankarbotten var besvärlig så vi fick inget fäste. Istället gick vi över till Petit Saint Vincent där botten består av sand och där bet ankaret direkt. Eftermiddagen ägnades åt snorkling och bad i det osannolikt turkosblå vattnet. Platsen ser det verkligen ut som i en reklambroschyr för Karibien.
Vår plan var att äta på Palm Beach Restaurang på Petite Martinique så vi ringde dem och frågade om de kunde hämta oss med båt eftersom sundet är lite för utsatt för vår lilla jolle. Det gjorde de gärna och klockan sex kom en kille och tog oss med till PM. Det var bara vi och ett sällskap till på restaurangen så de har det nog tufft med att överleva på sin verksamhet. Maten var typiskt kreolsk med både pasta, potatis och ris tillsammans med fisk och skaldjur. Ann och Marie var ganska nöjda med sina räkbaserade rätter medan herrarna tyckte att deras rätter som var ett slags havets symfoni, inte var något vidare. Nåväl, mätta blev vi och familjen som driver stället var väldigt rara och trevliga. Efter middagen blev vi skjutsade tillbaka till Isa vid PSV. De har nog lite att jobba med på Palm Beach Restaurang om de skall få bra snurr på verksamheten.
Fredag den 5 januari började med att vi fick leverans på två levande langustrar av Captain Scrubs, en trevlig man som åker runt med sin båt och säljer skaldjur, is, bröd, frukt med mera. Vi kokade dessa jättestora langustrar (som hummer men utan klor) i vår största kastrull men de var så stora att vi fick koka dem en och en. Mats och Björn skötte detta nogsamma arbete. Sedan halade vi upp ankaret och satte kurs tillbaka mot Grenada. Vi fick åter en riktigt fin segling hela vägen ner till Saint George´s. På plats vid bryggan blev det hummerfest ombord.
Den sista hela dagen på Anns och Björns vistelse hos oss vek vi åt en utfärd på Grenada. Liksom många av öarna bland de små Antillerna är Grenada skapad av vulkanisk aktivitet. Alldeles norr om ön finns en undervattensvulkan vid namn Kick’em Jenny som bara för ett par år sedan visade tydliga tecken på aktivitet och det finns svavelosande och heta källor uppe på ön. Grenada är inte mer än knappt fyra mil lång och ungefär hälften så bred men dess yta är täckt av branta berg med djupa dalar emellan. Flera av bergsryggarna är mellan 800 och 900 meter höga. De branta bergssidorna är inklädda i frodig regnskog och de smala bilvägarna slingrar sig i serpentiner över bergsryggarna och ner i dalarna. Trots att avstånden på kartan är korta tar det lång tid att färdas på ön.
Vid åtta på morgonen tog vi först buss nummer ett intill busstationen och sedan nummer sex upp i bergen till sjön Grand Etang där vi hoppade av. Vi möttes vid bussen av vår guide Naquin, en ung man strax över tjugo år. Han hade jobbat som guide på ön i drygt två år. Han tog oss med på en stig genom regnskogen som var alldeles otroligt lerig. Det hade regnat mycket de senaste månaderna så skogen gjorde verkligen skäl för namnet regnskog. Terrängen var tidvis mycket brant och leran gjorde vandringen synnerligen besvärlig. Vi kanade och halkade fram och ramlade flera gånger.
Insmorda i lera kom vi efter knappt två timmar fram till vattenfallet Seven Sisters. Från det fallet fortsatte vi ännu en kvart på en ynklig liten stig till ännu ett vattenfall med namnet Honeymoon Waterfall. Sista biten fick vi klättra i själva floden för att kunna se fallet. Blött men roligt! Till Honeymoon hittar man inte på egen hand utan behöver en guide som visar vägen. Seven Sisters kan man gå till utan guide om man går kortaste vägen som är iordningställd och inte så svårgången. Den vägen tog vi tillbaka sedan och det var inte mer än en halvtimmes promenad.
Men innan dess passade vi på att simma under det högsta fallet i de sju systrarna och tvätta bort en del av leran. Vattnet var svalare än havet, kanske 23 grader, och det var underbart att svalka av sig och skölja bort all lera. Tyvärr förde det myckna regnandet med sig att vattnet var grumligt och inte turkosblått som det kan vara. Namnet Seven Sisters kommer av att fallen är i sju etage där det näst nedersta är det högsta på drygt elva meter. På väg tillbaka till vägen blev vi överaskade av ett störtregn så det lilla som hade varit torrt på oss blev nu slutgiltligen också genomblött.
Vi skildes från vår guide vid vägen och tog bussen tillbaka till Saint George’s efter en ansträngande dag. Tur att bussarna har gallonsäten eftersom vi var som dränkta katter när vi gick på. Efter välbehövlig dusch och lite fixande i båten åt vi en avskedsmiddag på restaurangen i marinan. Tidigt nästa morgon var det dags för paret Sjöberg att packa in sig i en taxi för att börja den långa resan tillbaka till Sverige. Som alltid tråkigt att ta farväl efter roliga dagar ombord.