22:31:05
Antigua Classic Yacht Regatta
På torsdagsmorgonen den 5 april lättade vi ankar från Coco Point, Barbuda. Vi satte genast segel och fick en fin tur tillbaka till Antigua i halvvind med god fart. Vi gick in i Deep Bay alldeles söder om Saint John’s och ankrade innanför det gamla vraket Andes som ligger precis i vikens mynning. Efter en kopp kaffe och en macka kastade vi oss i vattnet med cyklop, snorkel och fenor och simmade ut till vraket. Det ligger väldigt ytligt så det lämpar sig väl för snorkling. Vid lågvatten sticker till och med resterna av en mast upp ovanför ytan. Tyvärr var det utgående tidvatten vilket försämrade sikten i vattnet men det var ändå spännande. Vraket är en tremastad fraktseglare byggd i stål som var lastad med tjära på väg till Chile 1905. Lasten började pyra på grund av friktion och kaptenen begärde att få gå in i St. John’s hamn. Detta nekades på grund av risken för övriga skepp och skutan hänvisades till Deep Bay. När besättningen öppnade luckorna tog elden fart på allvar och skeppet sjönk. Lyckligtvis räddades alla ombord.
Det var dags för båtvård och vi ägnade en förmiddag åt att skura hela trädäcket noga, vilket verkligen behövdes. På måndagsmorgonen den 9 april stävade vi de sista tre sjömilen till English Harbour där Isa skulle upp på land på Antigua Slipway för bottenmålning och polering.
Vi hade aldrig tagit upp Isa på slip förut och det var en spännande procedur. Killarna på varvet körde ner en hydraulisk vagn i vattnet och vi fick styra in Isa i denna. Här gällde det att pricka rätt. Sedan lyfte de upp armarna på vagnen och stöttade upp skrovet. Vi satte oss i jollen och rodde in till land varefter varvskillarna drog Isa upp på slipen. Hennes tyngd var på övre delen av skalan för kapaciteten på traktorn som drog vagnen när den väl kommit ur vattnet så killarna fick kämpa för att få henne hela vägen upp. Det gick bra till sist men var en ganska omständlig metod.
Väl på land blev hon tvättad, slipad och målad under och skrovsidor och överbyggnad polerades. Alla på varvet var mycket trevliga men det var ett varmt och myggigt ställe så det kändes skönt när vi var i vattnet igen tidigt fredag morgon. Det var dock väldigt trevligt att ha hela Nelson’s Dockyard i blickfånget med massor av stora, vackra traditionsfartyg. Bland andra den 65 meter långa tremastaren Adix och den vackra Elena of London, 55 meter. Dessutom fanns det många bra restauranger i området så det var ändå ett trevligt ställe om man nu måste stå på land.
Tillbaka i Falmouth Harbour träffade vi vår kompis Jessica Persson igen efter hennes utflykter till Nya Zealand och Hawaii. Det visade sig att hennes seglarvänner på carriacou-slupen Free in Saint Barth ännu inte anlänt till Antigua så hon behövde en koj för en natt. Det passade därför utmärkt att hon sov ombord på Isa. Jessica skulle vara gast ombord på Free när de seglade regattorna på Antigua Classic Week. Det blev en trevlig kväll i vår sittbrunn med spännande berättelser om hennes senaste äventyr. Jess hade bland annat hunnit med att jobba med Volvo Ocean Race på deras anhalt på Nya Zealand. Alltid full fart på den tösen!
Vi gjorde en tur på några dagar till Green Island på östra delen av Antigua. Vägen dit var inte så kul. Grov atlantsjö och vinden rakt i fören. Vi stånkade på ett tag med motor och försökte ta lite höjd. Efter en dryg timme kunde vi falla av lite och sätta genuan för att stabilisera. Sedan gick det bättre men det tog ändå sin runderliga tid att ta sig dessa tio sjömil. Till sist kunde vi alla fall slöra in söder om ön och styra in bland de många grunden. Det var polariserande solglasögon som gällde för att se reven och sicksacka mellan dem men allt gick bra och vi kunde lägga oss på svaj strax norr om ön i våglä av revet utanför. Här liksom på Tobago Cays i Grenadinerna ligger man med passadvinden rakt in och hela Atlanten utanför revet. Fantastiskt vackert och vilt!
Vi stannade tre nätter på denna utpost och njöt av det folktomma stället. Det var endast ett par båtar till här ute så vi behövde inte trängas.
På fredagen seglade vi tillbaka till Falmouth Harbour. Vi mötte stora vågor när vi gick ut i Atlanten men kunde snart falla av och sätta genuan. Sedan blev det en fin slör med god fart tillbaka. När vi närmade oss English Harbour såg vi Eric Claptons flotta anläggning uppe på berget. Han äger en hel udde där han har ett flertal hus. Strax mötte vi även flottan av seglande klassiska båtar som deltog i Antigua Classic Regatta. Det var den första seglingen av fyra denna dag. Vi manövrerade Isa så att vi kunde fotografera några av de vackra båtarna men ändå inte vara i vägen. Verkligen roligt att på nära håll betrakta dessa fina båtar. Skepp och skutor av alla storlekar från de minsta på 30 fot till bjässarna på över 150 fot deltog i de olika klasserna.
Bland andra fanns en gammal dansk fiskebåt byggd på Nipper-varvet i Skagen 1943, då med numret S300. Hon gick på Nordsjön i trettio år, i huvudsak med sillfiske. 1973 togs hon ur drift och byggdes om till skolfartyg för ungdomar. Hon fick ytterligare en mast och mycket mer segel och blev en kraftfull och sjövärdig segelskuta redo för de stora oceanerna. På oklara vägar hamnade hon så småningom i Karibien och efter många års vanvård lämnades hon åt sitt öde i en vik på Carriacou där hon hittades av de nuvarande ägarna 2016. De förälskade sig i den gamla, svårt förfallna skutan och har lagt ett oräkneligt antal timmar (och säkert en förfärlig massa pengar) på att renovera henne. Nu går hon i charter-trafik i Karibien och var en av de många i Antigua Classic Yacht Regatta. Vilket livsöde en gammal fiskebåt kan ha!
Vi pratade med Jessica igen och hörde hur seglingarna hade gått. Skälet till att båten hon skulle segla med, Free in Saint Barth, hade varit försenad var att de hade brutit masten på vägen upp från Grenada till Antigua, berättade hon. Det blev 48 timmars hårt arbete för besättningen med att skaffa fram en ny rigg och montera den på slupen. Den enda mast de kunde få tag i på så kort varsel var cirka en meter för kort. Detta löstes med att de satte den nya masten ovanpå en trästock nere i båten. De jobbade som besatta med att få allt klart och bara en halvtimme före första start fick de upp seglen. Men de lyckades och deltog med en kamparglöd som få i den första tävlingen.
Nästa dag höll de åter på hela morgonen för att bättre spänna riggen och var sena till starten men seglade upp sig under tävlingen. De verkade ha en härlig stämning ombord.
Kappseglingarna pågick i fem dagar och de gamla skeppen var indelade i olika klasser. Carriacou-sluparna tävlade i en klass som kallades Traditional och innefattade arbetsbåtar som var gjorda för fiske eller transport. Sedan fanns även ett komplicerat handikap-system för att kompensera för olika storlek m.m. De allra största skeppen tävlade i en egen klass som hette Tall Ships. På kvällarna var det olika typer av festligheter på Antigua Yacht Club och i hamnområdet i övrigt. Vi deltog med liv och lust några kvällar. Stämningen var uppsluppen och lättsam med fokus på att alla skulle ha roligt. Olika besättningar uppförde glada sjömanssånger eller annat spex på en scen. En kväll ordnade Vendia (den gamla danska båten) en bryggfest med akrobatik i riggen och ett glatt band på fördäck.
Söndagens tävlingar avslutades med att alla båtar efter målgång defilerade in i English Harbour för att visa upp sig för publiken. Vi hade tillsammans med Uffe från den finlandsvenska båten Osprey bokat ett bord alldeles vid vattnet på La Brasseri vid Antigua Slipway och bänkade oss lagom till att första fartyget gled in i hamnen. Sedan satt vi där och avnjöt en alldeles ljuvlig trerätters lunch med kallt, provensalsk rosévin medan den ena vackrare skutan efter den andra gled förbi. De största saluterade publiken med kanonskott! Mycket festligt och kul! Publiken var entusiastisk och applåderade flitigt de duktiga besättningarna.
Måndagen ägnade sig Mats åt att ge vår dieselmotor service med oljebyte och byte av remmar. Det är alltid svårt att få ut den gamla oljan så det blev ett tufft jobb som tog större delen av dagen. Marie fixade med diverse ärenden och tvätt så när kvällen kom var vi helt utschasade. Därför orkade vi inte in till den festliga prisutdelningen på Nelson’s Dockyard. Men vi vet att vår kompis och hennes medseglare i Free in Saint Barth vann sista dagens kappsegling och kom tvåa totalt i sin klass. Verkligen inte illa för ett gäng som inte hade någon rigg strax före tävlingen! Free ägs av fransmannen och Saint Barth-bon Thierry De Badereau som var med ombord men skeppare var Cal Enoe. Det är också han som tillsammans med sin far Alwyn Enoe har byggt båten på stranden på Carrriacou, liksom flera av de andra carriacou-sluparna.
